Min kompis pappa dog igår i cancer. Jag försöker få henne att förstå hur ledsen jag är och hur gärna jag vill hjälpa henne, ta en sax och klippa bort smärtan och slänga den i soptunnan eller bränna upp den så den aldrig mer kommer tillbaka. Men inga ord hjälper för att få bort smärtan och inga saxar kan klippa bort den heller. Jag känner mig otillräcklig. Min vän har precis förlorat sin pappa och jag får inte ens ur mig några ord för att förklara hur ledsen jag är och hur gärna jag vill hjälpa henne.  

Hennes värld har precis rasat samman. Gamla minnen börjar komma till liv igen och hon kommer ihåg saker hon trott hon glömt. Små, små saker. Som kramar och leenden, alla deras samtal, alla bråk hon nu önskar aldrig skulle inträffat. Hon känner sig ensam och vilsen. En pappa mindre i världen och ennu en själ  trasig.

Att det just hände henne, hon som varit med om så mycket skit i sitt liv. En himla massa motgångar som många skulle gett upp på, men inte hon, inte min fina vän. Hon stod upp och kämpade och visst, hon svajade ibland, men hon kom alltid upp på fötterna igen. Min fina, starka vän.

Ingen borde gå igenom något sånt här och att min vän, min fina starka vän, måste göra det får mitt hjärta att sjunka ihop i bröstkorgen. Men det är henne jag tänker på när jag har det jobbigt, hon får mig att vilja kämpa. Hon är stark, hon klarar allt. Min fina, starka vän. Elin.